Jag har läst igenom Jehåvasjäveln. Exakt ord för ord har jag läst in boken i en liten studio i Malmö. Tio år har gått sen den kom ut på Forum och Jehåvasjäveln överlever sig själv som ljudbok. En malmöitisk saga berättad med min uppländska dialekt. Det blir nog bra, tänker jag. Det blir väl bara mer äkta när uppläsaren tränger sig fram mellan orden … Det är ju trots allt författaren som läser in boken, då får det väl låta lite hur som helst. Eller?

Och det har faktiskt varit väldigt omvälvande att återse boken. Sen den dag jag mejlade det sista korret till Adam Dahlin på Forum har jag inte läst Jehåvasjäveln. Det är nog mer än tio år … Men romanen lever sitt liv där ute bland e-böcker och bibliotekshyllor. Då och då får jag mejl från läsare. En gång fick jag ett mejl från en läsare som visste varför en av karaktärerna i min bok var som han var – han kände nämligen personen i fråga. Just den karaktären hade jag hittat på.

När jag skrev Jehåvasjäveln hade jag precis börjat skriva. Med en novell hade jag kommit in på författarskolan i Lund. Novellen var det enda sammanhängande jag nånsin hade skrivit, och då var den inte ens sammanhängande. Hela mitt första år på författarskolan var en katastrof. Min handledare var upptagen och lämnade tillbaka mina manus med ordet ”omständligt” skrivet i marginalen. Många ”omständligt” hade hon skrivit, för det var så jag skrev. Hon sa till mig att läsa mer för att bli bättre på att skriva att jag frågade vad jag skulle läsa. Det vet jag inte sa hon. Det måste du bestämma själv.

Sen blev min handledare sjuk. Slutade abrupt på författarskolan och jag undvek handledare efter det. Redan då visste jag att jag gjorde det för att jag var rädd att få höra att jag inte funkade som författare. För när andra terminen gick mot sitt sluta hade jag fortfarande ingen aning om vad jag skulle skriva, eller framförallt hur man skrev. Sen hände något …