Ljudminnenas bibliotek

Den här texten skrevs för och publicerades på Storytels blog

Jag läser böcker på en grusväg. Jag sätter lurar i öronen, startar min bok och springer på samma väg jag har sprungit på i snart sju år. Faktiskt är det väldigt sällan jag möter andra människor, ändå är jag aldrig ensam. För varje löptur befolkas markerna av röster, möten och scener. För varje bok jag lyssnar på och för varje scen jag hör planteras ljudminnen. En glänta får sin bild: Ah, det var här William Stoner förälskade sig i Edith! Vid en bro hör jag Anna Maria Käll avslöja ett människoöde, och när dimman lägger sig över heden är jag i ett mystiskt deckarland … Trots att jag springer där det är glest med folk befolkas mina löpturer av möten och livsöden. Det är fantastiskt!

Varje bra berättelse tror jag får oss att förstå varför en människa gör som den gör, och just förståelse var ledordet för mig när jag skrev Jehåvasjäveln. Det är en bok där jag har använt min egen strikta religiösa uppväxt för att förstå hur människor kan vara kärleksfulla och samtidigt sätta upp regler som kväver och gör andra människor illa. Jag ville skriva en bok som handlade om modet att våga utmana sina sanningar och erkänna för sig själv att man kan ha fel. Och jag vill ta reda på vad som verkligen händer när man inser att man har levt hela sitt liv ”fel”?

Vi är alla både lika och olika, och därför är jag övertygad om att vi behöver berättelser som talar om liv och öden oavsett om de är självbiografiska eller helt skönlitterära. För mig har löpningen blivit ett tillfälle då jag med en berättelse i lurarna får lära känna fantastiska människors liv och öden. Det gör att jag aldrig igen kan bli den jag var då när jag trodde att människor var antingen goda ”får” eller onda ”getter”. På den tiden varken läste jag eller skrev romaner. Och jag sprang inte heller för den delen. Nu gör jag allt av det och livet lyser upp med människors olikheter och berättelser. Och vem vet? Kanske möts du och jag snart? Min berättelse Jehåvasjäveln finns att lyssna på oavsett om du springer eller inte. 😉

Bästa boken …

Slutet på nittiotalet och det börjar så här: Jag är måttligt intresserad av romaner. Jag går hellre på bio och ser amerikansk storfilm. Ser Fight Club: ”Du är inte ditt jobb. Du är inte pengarna du har i din plånbok. You’re not your fucking khakis.”

Wow.

Tänker på filmen hela tiden. Tänker, jag är inte mitt jobb. Jag kan göra det jag vill. Jag kan göra film. Men inget händer. Vet inte hur man gör. Fortsätter med det jag kan. Jag är mitt jobb. Två, tre år går och jag får höra att Fight Club är en bok. Tänka sig. Går in på Adlibris. Vad hette författaren? Palnuz? Palanick? Pollanik? Söker på ”Fight Club” och klickar på ”fler böcker av författaren”. Han heter Chuck Palahniuk: Fight Club, Survivor, Invisible Monsters, Choke, Lullaby. Många böcker, beställer Fight Club och Choke.

Läser i Choke: ”If you’re going to read this, don’t bother. After a couple of pages, you won’t want to be here. So forget it. Go away. Get out while you’re still in one piece. Save yourself. There has to be something better on television. Or since you have so much time on your hand, maybe you could take a night course. Become a doctor. You could make something out of yourself. Treat yourself to a dinner out. Color your hair. You’re not getting any younger.”

Jag är förlorad, smittad av ett virus. Orden virvlar i skallen, känslorna vibrerar i kroppen. Jag inser att jag älskar att läsa, för aldrig förr har skönlitteratur haft den här effekten på mig. Och nu vill jag inte bara läsa, jag vill också skriva. Känslan av att med ord och berättelser hitta mening i allt som är så flytande, är känslan jag under hela mitt liv har väntat på. Men hur ska jag skriva? Läser Fight Club, så ska jag skriva. Jag börjar. Offensivt och med upprepningar. ”Det här är inte bra”, säger flickvännen. ”Det är för intensivt. Du skriver omständligt och kompakt.”

Försöker igen, men lyckas inte. Hur gör man? Kanske kan jag inte skriva? Kanske ska jag färga håret istället? Eller titta på tv? Nej, jag får inte ge upp. Jag ska skriva om att titta på tv. Än är jag ingen slagen man. Läser Diary. Ny bok av, nu kan jag åtminstone stava hans namn, Chuck Palahniuk. Jag slukar den och lär mig: Underskatta inte läsaren. Överraska. Skräm. Roa. Lura. Växla mellan olika tidsperspektiv. Ta ut svängarna. Men framför allt: Berätta något. Jag har något att berätta, tänker jag. Varför blir det då inte bra? Hittar svaret i Diary. Palahniuk skriver om hemska saker, han skriver om våra liv. Här och nu. Vardagen deluxe. Det är inte bara när det slås på den stora trumman det blir dramatiskt och stort. Våra liv är spännande, det märker jag på hur mitt hjärta slår när jag läser.

Diary, Choke och Fight Club lärde mig att låta även det mellan raderna berätta. Det här var böckerna som fick mig att älska läsning, det här var romanerna som fick mig att börja skriva. Sen så kom alla de andra böckerna och författarna in i mitt liv: Helle Helle, Rudolf Värnlund, Hideo Okuda, Tawni O’Dell och Hjalmar Söderberg – och alla böcker jag läser gör något med mig, för som sagt: Jag är mitt jobb.

Omständligt.

Jag har läst igenom Jehåvasjäveln. Exakt ord för ord har jag läst in boken i en liten studio i Malmö. Tio år har gått sen den kom ut på Forum och Jehåvasjäveln överlever sig själv som ljudbok. En malmöitisk saga berättad med min uppländska dialekt. Det blir nog bra, tänker jag. Det blir väl bara mer äkta när uppläsaren tränger sig fram mellan orden … Det är ju trots allt författaren som läser in boken, då får det väl låta lite hur som helst. Eller?

Och det har faktiskt varit väldigt omvälvande att återse boken. Sen den dag jag mejlade det sista korret till Adam Dahlin på Forum har jag inte läst Jehåvasjäveln. Det är nog mer än tio år … Men romanen lever sitt liv där ute bland e-böcker och bibliotekshyllor. Då och då får jag mejl från läsare. En gång fick jag ett mejl från en läsare som visste varför en av karaktärerna i min bok var som han var – han kände nämligen personen i fråga. Just den karaktären hade jag hittat på.

När jag skrev Jehåvasjäveln hade jag precis börjat skriva. Med en novell hade jag kommit in på författarskolan i Lund. Novellen var det enda sammanhängande jag nånsin hade skrivit, och då var den inte ens sammanhängande. Hela mitt första år på författarskolan var en katastrof. Min handledare var upptagen och lämnade tillbaka mina manus med ordet ”omständligt” skrivet i marginalen. Många ”omständligt” hade hon skrivit, för det var så jag skrev. Hon sa till mig att läsa mer för att bli bättre på att skriva att jag frågade vad jag skulle läsa. Det vet jag inte sa hon. Det måste du bestämma själv.

Sen blev min handledare sjuk. Slutade abrupt på författarskolan och jag undvek handledare efter det. Redan då visste jag att jag gjorde det för att jag var rädd att få höra att jag inte funkade som författare. För när andra terminen gick mot sitt sluta hade jag fortfarande ingen aning om vad jag skulle skriva, eller framförallt hur man skrev. Sen hände något …