Ögon som Marty Feldman – en novell

»Nähjaaa», frustade pappa. Han kämpade med näbbar och klor. Han skrapade lakanet, krafsade och klöste. Desperat tryckte han in fingrar i madrassen. Under huden spändes ådror som tvättlinor. Pappa skulle upp ur sängen men varje rörelse var invecklad och hjälpte honom inte alls. Han kämpade klumpigt och lakanet smet sig runt benen.

»Ska du kissa», frågade jag.

»Nähjaaa», flämtade han igen och fladdrade med blicken. Han verkade så förvånad. Som om kirurger under den korta stund han sovit hade opererat fast någon annans armar och ben på hans kropp. 

Jag hjälpte pappa upp till sittande position. Sen vred jag den lilla kroppen för att få benen över sängkanten, men högerfoten följde inte med. Jag höll om pappa och väntade tills han själv drog foten över kanten. 

»Så där, då lyfter vi», sa jag med en faderlig kram runt hans midja. Så fort pappas fötter nådde golvet släppte jag taget, och pappa stod upp. Brett mellan fötterna svajade han en aning. »Har du tofflor här någonstans?» 

Jag såg mig omkring i rummet. Pappas högerfot gled på golvet. Nej, inga tofflor.  Jag fångade in hans fot med min vänster. Då sjönk hela han ihop. Kvickt tog jag tag om pappa igen och lyfte upp honom på sängen. 

Kroppen var märkligt tung. 

Och pappa satt på sängen, med fötterna över kanten.

»Är det kämpigt i dag?»

»Nähjaa.»

»Men bråttom, eller hur?» 

»—»

Med en uppstöttande hand om pappas arm sträckte jag mig efter pottan på den nedersta hyllan i sängbordet. Jag nådde inte, så jag släppte greppet och långsamt, o så långsamt, segnade han ner. Huvudet studsade lite när det nådde madrassen. 

Jag sa: »Då var vi tillbaka där vi började», och drog ner de pösiga kalsongerna. »Nu är det bara att tuta och köra.»

Efter det här var pappa trött och vi var båda tysta. Jag bäddade ner honom och satte mig i fåtöljen vid fönstret. När pappa sov lyssnade jag efter röster från korridoren och försökte lista ut vad det var för avdelning han egentligen hade hamna på. Atmosfären var behaglig och både patienter och personal pratade avslappnat med varandra. Utanför värmde solen. Jag öppnade ett fönster och gammal färg lossnade från ramarna. Rätt som det var stod det en man vid pappas säng. Han presenterade sig för pappa som nu var vaken. Jag uppfattade inte alls vad läkaren sa, men så gick han fram till mig och sträckte ut sin hand: »Jag är överläkare på neurologen», sa han tydligt innan han åter vände sig till pappa. »Hur var det här då?» 

 »Nähjaa», sa pappa och läkaren såg urskuldande på mig. 

»Det är tjockt för tillfället, men vi gör vårt bästa, verkligen. Förhoppningen är» – läkaren lutade sig nu fram mot pappa och talade tydligt – »att du kommer till rätt avdelning redan i eftermiddag. Och rätt är alltså neurologen.»

»Nähjaa», fortsatte pappa och reste på huvudet samtidigt som han vred sig åt sidan med ena armbågen mot madrassen.

»Vi vill ju så klart att du är på den avdelning som bäst täcker dina behov», sa läkaren och stannade oväntat upp. Han lät sekunderna flyta innan han med en sökande röst frågade: »Känns det snurrigt». Pappa slöt ögonen och öppnade dem igen. »Det är oftast ett tecken på återhämtning när det snurrar lite extra i huvudet. Tankar kan plötsligt vara lite extra svåra att fånga in, men som sagt … Det är en … känslig period det här. Men vi är i gång. Sjukgymnasten tittar in om ett par timmar för att gå genom träningsschemat. Vi kommer alltså fortsätta att vara extra vaksamma, men just nu är det nästan så att rörelse är den bästa medicinen.» 

Läkaren log nedtonat. 

Pappa sa: »Ahuum» och låg kvar på sidan som om han skulle resa sig upp. 

Läkaren sträckte på sig lite extra. Han talade nu till både pappa och mig, men jag fick känslan av att han riktade sig speciellt till mig: »När ett blodkärl skadas klumpar blodet ihop sig för att hejda blödningen. När slutligen kärlväggen har reparerats löses blodproppen upp igen av andra ämnen i blodet. Det här sker helt naturligt i kroppen. Men ibland kan det hända att andra ämnen i blodet gör så att blodproppen byggs på istället för att lösas upp. Då blir det så klart trångt. Cirkulationen går långsamt och blodkärlen täpps till om det vill sig illa. Blodförtunnande läkemedel ger kroppen lite extra hjälp för att öppna blodkärlen och det är därför vi har satt in Waran, men jag … » Läkaren steg fram till pappas sida. »Jag vill bara se …», sa han och fångade in pappas högra hand, samtidigt som pappa sjönk ner på rygg igen.

»Höger sida är nersatt, men du kan gå?» 

»Uhum.»

»Och du kan klämma din hand mot min?»

»- – -»

»Kan du göra det en gång till.»

»- – -»

»Allra hårdaste.»

»- – -»

»Och den andra handen.» 

Pappa lyfte upp sin vänsterhand. 

»- – -»

»Och så skulle jag vilja prova med högerhanden igen.»

»- – -»

Läkaren gick tillbaka till fotändan och plockade fram en stålkam ur rockens bröstficka Han lyfte av lakanet vid fötterna och drog sakta över hålfoten med piggarna. 

Rrrrrrrrrraaaatsch

Pappa låg fullständigt stilla.

Rrrrrrrrrraaaatsch.

Ett nytt skrap från häl in i hålfot och upp mot tår utan att foten ryckte en millimeter. 

»Har du varit uppe och promenerat i dag?»

»Uhumeh», nickade pappa och kämpade med blicken. 

Och hans stora ögon. Pappa hade alltid haft stora ögon. Blicken kunde vara mjuk och harmoniskt eller stressig och arg, men ögonen var alltid så stora att jag borde ha fattat för länge sen varför han tyckte att allt Marty Feldman gjorde var så vansinnigt roligt. Så många gånger jag har mött de där stora ögonen. När jag och brorsan tjafsade i baksätet och pappa gormade: TYSTA! Eller när pappa var glad i köket och vickade på höften när han tillgjort sjöng:  Hello Dolly, this is Louissssss, Dolly … Ändå var det som om Marty Feldman-ögonen inte längre var pappas utan lånade från en osäker och rädd liten pojke. Jag hade aldrig sett blicken förr.

»Hur kändes det när du var uppe och gick», frågade läkaren pappa. 

»Jo …», sa jag.

»Var det svårt att röra på sig?»

»Nehjaa», sa pappa.

»Har något förändrats sen i går tycker du?»

»Nehjaa.»

Läkaren gungade lite och tittade på pappas fot. 

»Vi skulle på toa men benen … Orken är väl inte riktigt där än», sa jag.

Läkaren tryckte hakan mot halsen och vinklade ögonbrynen nedåt: »Okej. Jag går nu, men det är för att vi ska ordna med transport till neurologen. Du kommer också få en tid till datortomografi. Vi kommer ha kontakt under hela dagen i dag». 


När pappa och jag var ensamma i rummet klappade jag honom på armen. Han såg på mig en kort stund, innan han slocknade. Ute i korridoren flanerade äldre av alla sorter fram och tillbaka och två sköterskor pratade om helgen som varit. Sen berättade den ena om sin senaste abort. Den andra hade varit orolig, men sa att hon nu kände sig lugnare. Ute fortsatte solen att skina och jag väckte pappa. 

»Jag går nu», sa jag och kramade honom. »Men jag kommer snart igen.»

Pappa tittade förvånat på mig. Jag pekade på sjukhustransporten som redan stod i dörren och väntade med en ny säng han skulle rullas över i. 

Jag sa hej då och redan i trapphuset ringde jag till mamma. Jag hann inte säga något innan hon frågade hur det var med pappa. 

»Jo», sa jag och mamma sa att hon var så lättad att han kom in till sjukhuset i tid. 

»Den här gången förstod jag direkt vad som hände hänt, rätt som det var sluddrade han.» 

»Pappa har flyttats nu», sa jag. »De kom och hämtade honom när jag var där.»

»Till neurologen?»

»Till neurologen.»

»Redan! Det hade jag inte väntat mig», utbrast mamma lättad över att hon slapp oroa sig över den biten.

»Jag fick inget salsnummer», sa jag och mamma sa att det kunde hon ringa och fråga om. Sen sa vi inte så mycket mer för jag berättade inte att pappa en timme in i mitt besök slutade prata; jag sa inget om att jag inte klarade av att leda honom till toa; jag sa inget om att pappa inte lyckades hålla sig tills jag fick urinflaskan på plats; jag sa inget om vad som hände i en när man för första gången höll sin pappas snopp för att han skulle sikta rätt, och jag sa inget om vad läkaren hade sett när han såg på pappa och hur pappas ögon hade varit större än nånsin. Och efter alla år som gått sen pappa dog har jag ännu inte berättat om den där förmiddagen på en avdelningen jag aldrig lärde mig namnet på. Men en dag – det är några år sen nu – bakom en buske, hjälpte jag min lilla grabb att kissa. Och så mindes jag allt.