Början – en text om att skriva

Slutet på nittiotalet och det börjar så här: Jag är måttligt intresserad av romaner. Jag går hellre på bio och ser amerikansk storfilm. Ser Fight Club: ”Du är inte ditt jobb. Du är inte pengarna du har i din plånbok. You’re not your fucking khakis.”

Vad hände, frågar kompisen och jag när vi står utanför biografen. Vi vet att den här kvällen går vi och lägger oss med en livsförväntansfull känsla. Vi vet inte vad som hänt, men rörelsen finns i oss.

Och såklart, jag tänker på filmen hela tiden. Tänker, jag är inte mitt jobb. Jag kan göra det jag vill. Jag kan göra film. Men inget händer. Vet inte hur man gör. Fortsätter med det jag kan. Jag är mitt jobb. Två, tre år går och jag får höra att Fight Club är en bok. Tänka sig. Går in på en bokaffär. Vad hette författaren? Palnuz? Palanick? Pollanik? Söker på ”Fight Club” och klickar på ”fler böcker av författaren”: Survivor, Invisible Monsters, Lullaby. Beställer Fight Club, Diary och Choke.

Läser i Choke: ”If you’re going to read this, don’t bother. After a couple of pages, you won’t want to be here. So forget it. Go away. Get out while you’re still in one piece. Save yourself. There has to be something better on television. Or since you have so much time on your hand, maybe you could take a night course. Become a doctor. You could make something out of yourself. Treat yourself to a dinner out. Color your hair. You’re not getting any younger.”

Jag är förlorad, smittad av ett virus. Orden virvlar i skallen, känslorna vibrerar i kroppen. Jag inser att jag älskar att läsa, för aldrig förr har skönlitteratur haft den här effekten på mig. Och nu vill jag inte bara läsa, jag vill också skriva. Känslan av att med ord och berättelser hitta mening i allt som är så flytande, är känslan jag under hela mitt liv har väntat på. Men hur ska jag skriva? Läser Fight Club, så ska jag skriva. Jag börjar. Offensivt och med upprepningar. ”Det här är inte bra”, säger flickvännen. ”Det är för intensivt. Du skriver omständligt och kompakt.”

Försöker igen, men lyckas inte. Hur gör man? Kanske kan jag inte skriva? Kanske ska jag färga håret istället? Eller titta på tv? Nej, jag får inte ge upp. Jag ska skriva om att titta på tv. Än är jag ingen slagen man. Läser Diary. Ny bok av, nu kan jag stava hans namn, Chuck Palahniuk. Jag slukar den och lär mig: Underskatta inte läsaren. Överraska. Skräm. Roa. Lura. Växla mellan olika tidsperspektiv. Ta ut svängarna. Men framför allt: Berätta något. Jag har något att berätta, tänker jag. Varför blir det då inte bra? Hittar svaret i Diary. Palahniuk skriver om hemska saker, han skriver om våra liv. Här och nu. Vardagen deluxe. Det är inte bara när det slås på den stora trumman det blir dramatiskt och stort. Våra liv är spännande, det märker jag på hur mitt hjärta slår när jag läser.

Diary, Choke och Fight Club lärde mig att låta även det mellan raderna berätta. Det här var böckerna som fick mig att älska läsning, det här var romanerna som fick mig att börja skriva. Sen så kom alla de andra böckerna och författarna in i mitt liv: Helle Helle, Rudolf Värnlund, Hideo Okuda, Tawni O’Dell och Hjalmar Söderberg – och alla böcker jag läser gör något med mig, för som sagt: Jag är mitt jobb. Och nu är mitt jobb större än jag kan tänka mig. Världar öppnas och stängs, karaktärer kommer och går, och alla berättelser finns där och lever sina liv med mig. Jag är mitt jobb och jag älskar det.

Hej, jag heter Henrik Pettersson och är författare, manusutvecklare och lärare i skönlitterärt skrivande. På den här sidan skriver jag min bok om att skriva. Häng med!